Universum ja. Det är ett väldigt komplicerat begrepp. Det är obehagligt, obegripligt och det gör ont i huvudet att få veta saker som att om ett "O" representerar jordens omloppsbana runt solen så är vår galax lika stort som Nordamerika. Och att det dessutom finns miljontals galaxer.

Men det är häftigt ändå och att lyssna på Neil DeGrasse Tyson som är astro-fysiker prata om sånt här är mäktigt. Sådan här sorts andlighet kan jag ställa mig bakom, att vi är alla gjorda av stjärnstoff.

För en evighet sedan (2009) gjorde jag en komparativ analys av heist-genren i Sverige och USA, Jönssonligan mot Ocean's Eleven. Därför är det nu dags för en till och nu tänker jag ställa filmatiseringen av de båda ländernas seriehjältar mot varandra. Åsa-Nisse mot Iron Man, 91:an Karlsson mot Captain America och Lilla Fridolf mot Batman. Som Sean Connery säger:...the game is on.

Åsa Nisse vs. Iron Man
I ena ringhörnan Tony Stark, en stenrik runtliggare och tekniskt geni med en high-tec-rustning. I andra hörnan en småländsk gubbatjyv som tillsammans med sin vapendragare Klabbarpar'n tjuvjagar och hittar på kreativa sätt att ta sig en nageldragare utan att Eulalia och Malin får reda på det. I och med fjolårets film med Kjell Bergqvist i titelrollen har sammanlagt 21 Åsa-Nisse-filmer gjorts, som konsekvent fått iskallt mottagande av kritikerna. Filmerna har kännetecknats av en allmän buskis-aura som andas neo-pilsnerfilm. När The Avengers har premiär i maj har Iron Man figurerat i tre filmer. De två första har varit fartfyllt ögongodis och Avengers ser inte ut att bli annorlunda. Jag är ledsen Nisse på Åsen, men Tony Stark vann på knock-out utan att behöva stiga upp ur sängen.

Domslut: Åsa Nisse 2 - Iron Man 4

 

91:an Karlsson vs. Captain America
91:an Karlsson bedriver dagarna på regementet i Klackamo med att undvika Furir Revärs nitiska stridstupperi tillsammans med den dubbelspelande 87:an. Captain America är en genmodifierad supersoldat som slåss för stjärnbaneret, äppelpaj och ett urspårat konsumtionssamhälle. Från 1946 till -77 gjordes 8 filmer med menige Mandel Karlsson som bibehåller andemeningen från serien, det handlar om att fika hos Elvira, ducka för befälens påhitt och allmäna äventyr i den svenska försvarsmakten. I Captain America-filmen från 2011 slåss Steve Rogers mot tyskarna och supernazisten Red Skull och den amerikanska patriotismen lyser igenom alltför mycket för min smak i en ganska slätstruken dussin-action. 91:an har överlägset mest tjänstgöringsår bakom sig, och en mycket snyggare blå uniform.

Domslut: 91:an Karlsson 4 - Captain America 2

 

Lilla Fridolf vs. Batman
En toffelhjälte är också en sorts hjälte och livet med ett sånt rivjärn som Selma kan inte vara lätt. Men temat är slätstruket, en grå tjänsteman som får kämpa med att tassa runt sin krävande fru är inte popcorn-material. Batman har filmatiserats flera gånger, först i en radda filmer som tog akta på seriefigursursprunget med skruvade skurkar och överdriven scenografi. Men Christopher Nolan och Christian Bales Batman-filmer tog hela genren till helt nya nivåer. Lilla Fridolf får ses som en skojig bagatell, men Jokern är inget man skämtar om.

Domslut: Lilla Fridolf 1 - Batman 5

 

Resultat: Sverige erhåller hela 7 poäng men förlorar mot Hollywoods 11 poäng. Vi får lägga till minnet att i det svenska fallet rör det sig om filmer producerade för 60-40 år sedan i en industri som inte utgjorde ens ett lillfinger av det maskineri som är Hollywood av idag. Fortsätt kämpa Sverige, vi har fortfarande Herman Hedning, Uti vår hage och Hälge att överföra till film.

Nu börjar jag bli lite less, nu tycker jag Ted Mosby kan komma fram till hur han träffade morsan. Värre historieberättare finns inte.

Tankeföda; har han någon gång när han pratar med ungarna om deras mamma att det även ska vara hans fru och att det ens är hans barn?

Det är ändå på ett sätt skönt slappt att man tydligen kan göra det iklädd bara jeans och t-shirt.

Det här både fascinerar och skrämmer mig så väldigt mycket idag - James Cameron dykning ner till Marianergraven, det djupaste djup man kan djupa ner sig i. För samtidigt som det är otroligt häftigt att få se vad han såg där nere så är bara tanken på vad han egentligen gjorde djupt obehagligt. Han stängde in sig i ett litet trångt utrymme för att sen sänkas ner så långt under vatten det går att komma här på jorden. I den handlingen ryms två av mina tre största rädslor; klaustrofobi och havsdjup. Släng in en hårig spindel i ubåten så ha ni min perfekta fobi-cocktail. Fy fan.

Det är bra med människor som Cameron, Skinnarmo, Armstrong, Kropp, Amundsen m.fl. Äventyrare - upptäcksresande - pionjärer. Såna som ser en alldeles eländigt svårtillgänglig plats och tänker att de bara måste dit och kika! Se vad som står på där borta egentligen. Man förstår att det krävs att man är en mycket speciell sorts människa. Så vi andra kan sitta med bena i kors och vänta på att det ska serveras rörliga bilder på vad som fanns där borta. Det är upptäckarlust och bekvämlighet, två ytterst mänskliga dygder i perfekt symbios i det hela.

Och då kommer jag att tänka på de som sitter i en liten kapsel och ska sitta där i totalt fem år, för att se hur man skulle klara av isoleringen vid en resa till Mars. De får inte komma någonstans, inte se vad som i slutändan är målet. Vilken blåsning! Är det inte ungefär samma sak som att inte skida till Sydpolen, utan sitta i en frys ett par veckor för att ta reda på iallafall man skulle klara av klimatet?

Blir nästan sugen på att dra ut visdomständerna nu, för det verkar ju vara helfestligt.

Det har hänt mig många gånger när jag befunnit mig på ett populärt turistställe att folk frågar mig om jag kan ta ett kort på dem med deras kamera så att de kan få en bild med dem själva på. Det har hänt i Thailand, det har hänt i Italien i Rom, Amalfikusten och Florens och det har hänt vid någon bro i Stockholm vid riksdagshuset. Jag undrar om det beror på att jag utstrålar någon sorts ärlighet som gör att man inte tror att jag ska springa iväg med kameran eller om det är rena tillfälligheter. Eller om det rent av är rätt vanligt att man får den frågan, får ni ta kort på främmande människor ofta eller?

Om det är så att jag ses som en sjusärdeles ärlig hedersknyffel är frågan om man ska odla den egenskaper för att börja hustla människor, jag kanske skulle bli en bra sol-och-vårare?

Här tag jag kort på ett par vid Fontana Di Trevi i Rom, kortet taget av någon som inte är bekant med den manuella fokus-funktionen på min kamera.

 

Paret ifråga, lite ivriga att få tillbaka kameran. Återigen, fokus-oskärpa!

Så jag spenderade förmiddagen med att bläddra genom LP-skivor på Myrorna idag för att kunna ha något att pryda de kala väggarna i mitt sovrum med. Resultatet blev till slut rätt bra och går att bygga vidare på. För så här var det tänkt nämligen;

Man kunde tro att det skulle finnas fler bilder på ben på albumen från förr i ti'n. Men det fanns en!

 

Här behövs det ett till omslag med en bra gitarrbild. Har ni tips, ideér eller ett LP-omslag som skulle passa bra här och som ni dessutom vill bli av med så säg till för tusan!

 

Annars har jag stiftat bekantsskap med månget svenskt dansband och kristna rocksångare idag. Och något studerande har jag inte behövt ägna mig åt heller.

Guillou och Lemberg

I år kommer det ut två stycken filmer (som jag vet om) om USA:s 16:e president Abraham Lincoln.

Den första regisseras av Steven Spielberg med supermetodskådisen Daniel Day-Lewis som Lincoln i vad som verkar vara ett finstämt drama om presidenten som vann inbördeskriget och satte stopp för slaveriet. På Imdb.com pratas det om att Daniel Day-Lewis rolltolkning är Oscarsmaterial redan innan någon sett själva filmen.

Den andra Lincoln-filmen släppte nyss en trailer.

 

Man kan inte annat än tycka om den här blandingen mellan högt och lågt som Hollywood bjuder på.

Så här funkar tydligen kinesiska, här en text där varje ord uttalas "Shì". Det är smått oroväckande att det är sånt här vi måste kunna om sådär 20-30 år. Och vi som gör oss lustiga över äldre människor som inte kan engelska så bra...

Jag vet inte vad som hände igår, men besökarantalet sköt i höjden. Jag måste ha reda på varför så många besökte bloggen just igår. Om du läser det här och besökte min blogg för första gången igår, var snäll berätta hur du hittade hit.

Som tack bjuder jag på den här roliga bilden.

Så jag börjar märka att grannen ovanför mig dammsuger rätt ofta, det är svårt att inte lägga märke till det för man hör det distinkta låga brummandet från dammsugaren och hur det skrapar i golvet i en halvtimme eller så. Men det hörs rätt ofta, kanske uppskattningsvis två-tre gånger i veckan. Och det verkar röra sig om riktiga genomkörare, det är dammsugning med precision som försiggår där uppe.

Frågan är om det är onormalt mycket, visar min granne prov på ett tvångsmässigt beteende. Är det en sådan person som skrubbar händerna femton gånger om dagen? Eller är det så att folk dammsuger så ofta, är det bara jag som har ett avslappnat förhållande till lite damm i hörnet och nöjer sig med att dammsuga kanske en gång varannan vecka. 

Jag måste nästan få veta hur det ligger till, är det grannen eller jag som inte passar in i någon norm här?! Ska jag vara orolig för min egen eller för grannens mentala hälsa? Eller ska jag göra som vanligt och gömma mig under ett täcke i ett mörkt hörn? Är det här årets mest meningslösa blogginlägg?! Vem var det som vann Idol nu igen?!